Skruvmejselns historia

Korsskruven och tvärskruvmejseln uppfanns av Henry Phillips på 1930-talet. För det första används den på löpande band för bilar. Därför kallas stjärnskruv och stjärnskruvmejsel även Philips skruv och Philips skruvmejsel.
För att påföra ett litet vridmoment på den slitsade skruven, tänkte folk på att öppna ett spår på skruvhuvudet, och med hjälp av motsvarande spårskruvmejsel kan man enkelt dra åt och lossa skruven. Men med den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik blir tillämpningen av skruven mer och mer utbredd, och bristerna med skruven och den slitsade skruvmejseln uppträder också. För det första, när skåran på skruvhuvudet är skadad, kan skruven inte skruvas ut. Ju längre slitslängden är, desto lättare är det att skadas i processen att vridas.
För att förkorta skårans längd, förbättra skårans förmåga att motstå skador och överföra samma mängd vridmoment, tänker folk på att använda ett korsspår, som tål samma vridmoment, men längden på ett skåra är hälften kortare, och motståndskraften mot skador förbättras avsevärt. Skruvmejseln är ursprungligen av sicksacktyp och kan inte användas för korsförsänkta skruvar. Endast ytterligare en korsskruvmejsel motsvarande korsförsänkta skruvar tillverkas. Det finns två typer av skruvmejslar.
Slitsskruven har använts sedan maskinen uppfanns. Det är omöjligt att byta ut alla skruvar på den gamla maskinen. Tvärskruvmejseln kan inte användas på spåret. Slitsskruven används fortfarande i produktionen, så den slitsade skruvmejseln bör behållas. På så sätt använder de flesta av de nya maskinerna korsskruvar, och de gamla används fortfarande, så det går att använda två skruvmejslar samtidigt.